Vad är en
förstärkare?

Vad är en integrerad förstärkare och en effektförstärkare?

De flesta förstärkare som görs idag är så kallade integrerade förstärkare. Här har alla funktioner samlats i ett och samma kabinett. Alternativet är att dela upp funktionerna i förförstärkare respektive effektförstärkare. Förförstärkaren fungerar som kontrollcenter eller ”mixer” och är en typ av samlingscentral i anläggningen. Här ansluter du alla dina ljudkällor och väljer om du vill lyssna på musik från exempelvis Bluetooth eller skivspelare. Här hittar du oftast också tonkontroller och volymkontroll. Effektförstärkaren är anläggningens kraftcenter, där de svaga signalerna från förförstärkaren förstärks till en nivå som kan driva högtalarna. I grova drag är det effektförstärkaren som bestämmer hur högt du kan spela. Ofta har effektförstärkaren bara en av/på-knapp.

Fördelen med att samla för- och effektförstärkare i en integrerad förstärkare är att du sparar ett extra kabinett och en extra strömförsörjning. Det är en mer ekonomisk lösning som dessutom tar mindre plats i hyllan. Fördelen med att dela upp funktionerna i två separata apparater är att du kan skräddarsy din anläggning med precis de enheter du behöver. Det ger dig bättre möjligheter att löpande uppgradera efter hand som tekniken utvecklas, till exempel från CD till trådlös streaming. Och om du skulle behöva en mer kraftfull effektförstärkare behöver du inte byta ut förförstärkaren i samma veva. En del tycker också att det ser rätt häftigt ut med en stapel stereokomponenter.

Hur många watt har den?

Det första frågan de flesta ställer om en förstärkare är hur många watts effekt den har. Hur många watt som krävs beror dock på både högtalarnas effektivitet, avståndet mellan högtalarna och lyssningspositionen samt rummets dämpning. Och så dina egna preferenser och hur högt du vill kunna spela.

Många tror att en stor högtalare alltid betyder en stor förstärkare. Men små högtalare är ofta minst lika krävande som de stora. Har du till exempel en liten kompakthögtalare med låg känslighet på 84 dB krävs en många gånger högre effekt i förhållande till vad som behövs på en väl tilltagen golvhögtalare med en känslighet på 94 dB. På samma sätt krävs det i teorin fyra gånger så hög effekt för samma ljudtryck om du fördubblar avståndet till högtalarna. Till exempel från två till fyra meter. Tjocka mattor och hyllor med böcker slukar också ljud och ökar därmed kravet på effekt jämfört med ett rum som bara har golv och hårda väggytor. Ett dämpat rum ger dock bättre akustik, men det är en annan historia.

Den goda nyheten är att det inte händer något om du väljer en förstärkare som är ”för stor”. Du kan lugnt koppla en stor och kraftfull förstärkare till en liten högtalare. Så länge det låter bra är allt i sin ordning. Det är lite som motorn i en bil: Större motor ger fler resurser även om du inte alltid kör fort. Faktum är att det är lättare att förstöra en högtalare med en förstärkare som är för liten än med en som är för stor, eftersom det är de förvrängda signalerna spränger diskantelementen. Och det problemet uppstår oftast när förstärkaren är för liten och därmed överstyr och ”klipper” signalen så att den blir förvrängd.

Vad är en skivspelaringång?

Om du har en skivspelare eller har planer på att skaffa en så är det viktigt att förstärkaren har en skivspelaringång, även kallat ”Phono-ingång”. För medan de flesta ingångar kan användas hur som helst, oavsett om det står CD, Tuner, Tape eller AUX på dem, så är skivspelaringången speciell. Signalen från pickupen är nämligen mycket svagare, och för att göra det möjligt att skära ut spåren under produktionen har signalens frekvenskurva justerats efter den så kallade RIAA-kurvan. Det är ett smart trick där du bl.a. reducerar bassignalen och höjer diskantsignalen där bägge i gengäld korrigeras av elektroniken i Phono-ingången på förstärkaren (vissa skivspelare har dock den här elektroniken inbyggd). Man gör detta för att förbättra ljudkvaliteten och samtidigt spara plats på vinylskivan så att det får plats mer musik. Om din skivspelares pickup är av Moving Coil-typ (MC) ska skivspelaringången dessutom vara konstruerad för att hantera detta. Här är nämligen signalen ännu svagare och kräver ännu mer förstärkning.

Men även om förstärkaren du valt saknar skivspelaringång så behöver det inte vara en dealbreaker. Vi har separata RIAA-förstärkare från några hundralappar till flera tusen kronor som gör det möjligt att koppla en skivspelare till en förstärkare som inte har någon dedikerad Phono-ingång. Du kopplar enkelt in den lilla boxen enkelt mellan förstärkaren och skivspelaren, sedan är det bara att börja botanisera bland vinylen. Alternativt kan du försöka hitta äldre, begagnade förstärkare som nästan alltid har en Phono-ingång eftersom skivspelare var vanligare på 1970- och 1980-talet.

Digitalingång (DAC)

Utöver de klassiska analoga ingångarna har vissa förstärkare försetts med digitala ingångar. Det innebär till exempel att du kan förbättra ljudet från en lite äldre CD-spelare genom att koppla den till digitalingången (förutsatt att spelaren har en digital utgång). Digitalomvandlare (DAC:ar) är nämligen ett område där det gjorts stora framsteg på senare år. Det betyder också att du kan få in ljudet från din TV eller en spelkonsol i anläggningen genom att dra en digitalkabel från TV:ns eller konsolens ljudutgång till förstärkarens digitalingång. Digitala ingångar är antingen koaxial-baserade (en kabel som liknar en vanlig ”RCA-kabel”) eller optiska (även kallat Toslink). Sistnämnda är det som är mest utbrett på TV-apparater och spelkonsoler.

Tonkontroller: bas, diskant och loudness

De flesta förstärkare har på ett eller annat sätt utrustats med knappar eller kontroller för att justera bas och diskant. Hifi-entusiaster med en puristisk inställning älskar att betona att de är ett djävulens påfund och att plattorna och anläggningen redan har det ljud som avsågs vid produktionen. Andra gillar att ge en bra låt en extra skjuts i botten eller toppen. Lite extra grädde på moset. Lite BANG for the buck. Det är en smaksak och det är varken rätt eller fel, utan musik handlar om känslor och smak. Men det är skönt att veta att du kan höra en låt både som artisten tänkte sig den och som du själv tycker att den ska låta. Det är också praktiskt om tonkontrollerna kan slås av och på (Tone Defeat) så att kretsarna inte påverkar ljudet när de inte används. En del förstärkare har ytterligare en ”loudness”-knapp som i viss mån motsvarar att öka både bas och diskant samtidigt. Särskilt på inbyggnadshögtalare kan det vara en poäng att prova sig fram med tonkontrollerna.

Vad betyder klass A, klass AB och klass D?

Utgångssteget på en förstärkare kan vara konstruerat med flera olika tekniker. De viktigaste att känna till är klass A, klass AB och klass D.

Klass A är den äldsta och rent tekniskt den som är enklast att bygga. Den är 100 % analog och klass A-förstärkare är också kända för att ge ett varmt och musikaliskt ljud. De är dessvärre också galet opraktiska eftersom alla transistorer i utgångssteget hela tiden går på full effekt oavsett om du spelar högt eller lågt. Det betyder att klass A-förstärkare blir enormt varma och kräver dyra kylflänsar och strömförsörjningar även om de bara levererar ett fåtal watt. Klass A-tekniken frodas dock i förförstärkare, hörlursförstärkare och andra ställen där det endast är små signaler som ska förstärkas. Så det kan vara så att den analoga elektroniken i din anläggning arbetar i klass A om man ser på det ur ett isolerat perspektiv.

Klass AB är en praktisk kompromiss och den teknik du hittar i de flesta klassiska hifi-förstärkare. Här turas transistorerna i utgångssteget om på driva högtalaren, och den effekt som dras är i proportion till utsignalen. Klass AB-förstärkare kan klara sig med något mindre kylflänsar än klass A, eftersom det i grova drag ”bara” är hälften av strömmen som går in i förstärkaren som avges som värme. En bra klass AB-förstärkare är fortfarande det många hifi-entusiaster föredrar på grund av den varma och naturligt analoga klangen. Denon och norska Hegel är exempel på tillverkare som utnyttjar dessa kvaliteter i en rad väldigt välspelande produkter.

Klass D är nykomlingen i förstärkarklassen. Klass D-förstärkare kallas ofta digitala förstärkare även om det inte är helt korrekt. Det kan nämligen absolut ingå analoga komponenter i en klass D-konstruktion, och dessa ”hybrid-digitala” förstärkarmoduler (Hypex, Purifi med flera) används till exempel i en rad förstärkare från NAD ända upp i den högsta kvalitetsklassen. På andra sidan står tillverkare som danska Lyngdorf Audio, som har specialiserat sig på 100 % digitala audiofila konstruktioner.

Jämfört med traditionell klass A och klass AB är de digitala förstärkarna konstruerade på ett sätt som (något förenklat) påminner mer om en FM-radiosändare än en traditionell förstärkare. Ljudsignalen används för att modulera en högfrekvent ”fyrkantssignal” eller digital signal, och efter förstärkning omvandlas signalen till ljud igen med hjälp av ett filter. Klass D-förstärkare är väldigt effektiva, och nästan all energi går till att förstärka musiken istället för att avge värme. Därför behöver de i stort sett inte någon kylning.

Vissa anser att klass D-förstärkare har ett kallt och oengagerat ljud, men det är mest något som lever kvar sedan förr när tekniken var lite grövre. I dag finns mängder av bra klass D-förstärkare som spelar väldigt musikaliskt, samtidigt som de ofta är väldigt neutrala och exakta i sitt ljud. Men oavsett klass är förstärkare väldigt olika, och du kan hitta exempel på både klass AB-förstärkare som har ett kallt ljud och klass D-förstärkare med en varm klang.

Ska en förstärkare vara stor och tung?

Förstärkare finns i alla storlekar – från pyttesmå enheter som inte tar mer plats i hyllan än ett par pocketböcker, till monster som måste baxas på plats med handtruck. En del av skillnaden beror på effekten eftersom kraftfulla förstärkare ofta är tyngre än små. Men det handlar också om teknik och dimensioner.

En klass D-förstärkare kräver i stort sett inga kylflänsar och kan därför göras lättare och mer kompakt. Och väljer du att använda en så kallad switch-mode-strömförsörjning (av samma typ som används i datorer) så finns här också vikt att spara. I andra sidan av spektret kräver klass A-förstärkare enorma kylflänsar och kraftig, extremt tung strömförsörjning.

Dessvärre kan låg vikt och kompakt storlek här också bara betyda att förstärkaren är underdimensionerad. Ett gammalt knep i hifi-branschen är att värdera en förstärkares kvalitet utifrån dess vikt. Och du kommer en bra bit på vägen – särskilt om du jämför traditionella klass AB-förstärkare. Om en förstärkare väger hälften så mycket som en annan förstärkare med samma uteffekt så kan det hända att den levererar samma antal watt i laboratoriet. Men om den ska spela med fullt tryck i timtal på en fest – och på högtalare som utgör en mer komplicerad belastning än ett renodlat motstånd – så kommer den troligen att smälla av på grund av värmen medan den fysiskt tyngre förstärkaren obekymrat spelar vidare till gryningen. Samma regel kan dessvärre inte tillämpas på klass-D-förstärkarna, men du kan ofta ta reda mycket om kvaliteten på en produkt genom att ta en ordentlig titt på kabinettet och de material som använts.