HiFi Klubben

Gå till innehåll
lokala erbjudanden Gör ett klipp på utställningsmodeller, utgående produkter och restlager från alla våra butiker. Läs mer

En hit botar din tristess

Vad har en popsångerska som Britney Spears gemensamt med de tunga grabbarna i Linkin Park och en kaxig rockpoet som Alanis Morrisette? Förvånansvärt mycket faktiskt. Deras hitlåtar följer nämligen samma mall – och delar samma förmåga att stimulera oss. Öppna öronen och följ med oss för att utforska hitlåtens historia.

Det tar max 17 sekunder innan introt är över och den första versen börjar. Inom 1 minut kommer refrängen. Sedan kommer andra versen, med lite större intensitet, kanske fler instrument, kanske en körstämma. Ytterligare en refräng. Sedan en passage som skiljer sig från både vers och refräng, ett stick. Refrängen igen. Och efter mindre än 4 minuter tonas musiken ut och låten är slut.

”Det ger glädje att lyssna till en bra hit. För den skapar en balans, där du lyssnar uppmärksamt, samtidigt som du känner dig helt hemma”, - Henrik Marstal

Folk som gillar hårdrock anser nog att de lyssnar på något annat än Alanis Morissette och något helt annat än Britney Spears. Och vise versa. Men ovanstående mall beskriver både ’In the End’ med Linkin Park, Morissettes ’Ironic’ och Spears ’… Baby One More Time.’ Självklart har de olika ljud och lyrik. Men de har samma uppbyggnad.

Alanis Morissette - ”Ironic”, musikvideo.

Och det är helt förståeligt. För den mallen kan både sälja och göra dig glad. Det vet den danska musikforskaren, producenten och låtskrivaren Henrik Marstal en hel del om. Tillsammans med musikproducenten och speldesignerna Morten Jaeger gav han 2003 ut boken ’Hitskabelonen – imod popmusikkens ensretning’, där de följer hitlåten genom historien och benar ut dess komponenter.

"En hit tar sig an oss seriöst genom att skära bort allt det överflödiga. Sekunden innan vi blir uttråkade ger den oss något nytt." - Henrik Marstal

henrikmarstal-hifiklubben-5_.jpg

”Det ger glädje att lyssna till en bra hit. För den skapar en balans, där du lyssnar uppmärksamt, samtidigt som du känner dig helt hemma”, berättar Henrik Marstal och vidareutvecklar: "En hit tar sig an oss seriöst genom att skära bort allt det överflödiga. Sekunden innan vi blir uttråkade ger den oss något nytt. Vi får lov att lägga märke till berättarrösten i den nedtonade första versen. Därefter byggs intensiteten upp, och med väl valda ord och effekter berättas historien. Slutligen kommer sticket och upprepningen av refrängen utrymme att reflektera över det som just har berättats för oss. Det är verkligen musik som är alert.”

Genom skogen

Henrik Marstal betecknar en färdig hitlåt som ett extremt bearbetat stycke musik. Låtar uppstår ofta inom ganska lösa ramar. Under ett jam mellan bandmedlemmar, med en improviserad text övre ett komp eller liknande. På det stadiet är musiken som att röra sig genom en tät skog första gången. I det skicket kan man såklart lämna den. Men om man vill skapa en hit börjar man att kartlägga skogen, skära av grenar, belysa de finaste platserna och planera hur man bäst – och snabbast – kommer från den ena änden till den andra.

”När man går på en traditionell bal byter man partner hela tiden. Det är de första stegen mot en djupare parningsritual. Efter tre till fyra minuter har du fått en känsla för om det finns någon kemi." - Henrik Marstal

Att man idag når fram till så pass likartade resultat beror helt enkelt på att formen har visat sig vara väldigt slitstark. Den kom på plats under 1960-talet genom band som The Beatles och The Supremes, och cementerades under 1970-talet av ABBA, AC/DC och många andra. Tidigare var populära låtar mer kontinuerliga – vers följde på vers, och så dök det upp ett stick innan man hittade tillbaka till den avslutande versen. Under 1960-talet blev refrängen allt vanligare som nyckeln till framgång.

Men hur hamnade man på en längd om tre till fyra minuter? Den tekniska förklaringen är enkel: De gamla lackplattorna som kom innan 1950 rymde tre till fyra minuter med musik, och lyssnarna vande sig vid den längden.

Utöver det här har Henrik Marstal en teori som bygger på hans egna erfarenheter från folkmusikens domäner:

”När man går på en traditionell bal byter man partner hela tiden. Det är de första stegen mot en djupare parningsritual. Efter tre till fyra minuter har du fått en känsla för om det finns någon kemi. Om den inte finns där så vill du gärna gå vidare. Då byter orkestern till ett annat stycke och du byter partner. Den formen har existerat långt innan den inspelade musiken kom in i bilden, så längden på låten har kanske mer allmänmänskliga grunder”, förklarar han.

Hans egna favoriter bland de klassiskt utformade hitlåtarna hittar han dock någon annanstans. Han pekar på The Cures ’Boys Don’t Cry’ från 1979:

”Den innehåller alla de klassiska elementen. Men den spretar ändå lite. För det första har sångaren Robert Smith inte en röst som man normalt sett kopplar till en hitlåt. För det andra kan man på ett eller annat sätt höra att den är gjord av ett band som inte är vana vid att göra den typen av låtar. Jag gillar att den får ett skimmer av parodi utan att förlora sin uppriktiga känsla.”

Take a sad song …

Marstal betonar att de här små variationerna i mallen är viktiga. För precis som mallen kan skänka omedelbar njutning, så kan den också vara tröttsam om låtskrivarna glömmer att lägga till en viss mån av personlighet. Eller om de saknar modet att frångå mallen. The Beatles frångick mallen på ett klockrent sätt när de gav ut singeln ’Hey Jude’ 1968. Den börjar med två verser där intensiteten stiger – först en tamburin, sedan en kör. Sedan kommer ett så kallat B-parti som lyfter intensiteten ytterligare, bland annat genom att det kommer in trummor. Men det kommer inte någon förlösande refräng. I tredje versen ansluter flera körstämmor. Sedan B-partiet igen. Fortfarande ingen refräng, bara en allt starkare intensitet. Efter 3 minuter och 22 sekunder frigörs låten. Inte via en refräng, utan ett C-parti som upprepas gång på gång. En kör sjunger ”na-na-na …”, McCartney skriker kors och tvärs och blåsinstrument blandar sig i mixen. Det fortsätter i ytterligare nästan 4 minuter innan låten slutar. ’Hey Jude’ gick upp på förstaplatsen i USA, i England, i Tyskland, ja praktiskt taget hela västvärlden.

”För i uppbyggnaden spänner de fjädern så hårt, att det är så otroligt befriande när man äntligen befrias. Därför klarar låten sitt långa outro. Och eftersom man har vant sig vid den korta formen blir låten bara ännu starkare. Som människor behöver vi också hits som tar sig tid att fira livet, och det gör ’Hey Jude’ med sin levande körsång.” - Henrik Marstal

Vi använder småkakor (cookies), så att du kan använda vår webbutik. Vi använder dem också för att få fram hur våra hemsidor används, så vi hela tiden kan göra dem bättre, självklart medan vi lyssnar på vår favoritmusik. Genom att fortsätta godkänner du detta. Läs mer om cookies här