HiFi Klubben

Gå till innehåll
lokala erbjudanden Gör ett klipp på utställningsmodeller, utgående produkter och restlager från alla våra butiker. Läs mer

Lyssna på musik och hör nya bilder

Musiken är en diskret, avgörande ingrediens i film, men även om den är anpassad för bilderna kan den existera utan dem. Den internationellt erkände filmkompositören Jacob Groth tar oss med in i filmmusikens värld och ger oss tips på vad som är värt att lyssna på – och hur.

Föreställ dig den här scenen i en film: Kameran vilar på två människor, en kvinna och en man, i ett allvarligt samtal. Hon berättar att hon har försökt, verkligen har försökt, men att hon nu blir tvungen att lämna honom. När hon reser sig, spelas några vemodiga toner på en flygel.

”Det skulle man aldrig göra”, konstaterar Jacob Groth.

”För man förknippar en flygel med att någon sitter och spelar på den. Så snart kommer publiken att tänka: Var sitter pianisten? Däremot funkar det alltid med stråkar, för de kommer in med sitt vemod ovanifrån och det finns en överenskommelse mellan filmen och publiken att de sakta kan närma sig.”

Och så har samtalet om filmmusikens väsen inletts.

Jacob Groth har komponerat musik till filmer och TV-serier i 40 år, bland annat till filmatiseringen av Stieg Larssons ’Millennium’-trilogi och ett flertal av Dogma-grundaren Søren Kragh-Jacobsens filmer. Just nu jobbar han på amerikanska NBC:s tv-serie ’Midnight, Texas’, och pendlar mellan sin studio i Köpenhamn och Los Angeles. Hans arbete mynnar ut i filmmusiken, filmens score – eller soundtrack – ett begrepp som omfattar musik komponerad särskilt för en viss film eller TV-serie. Filmmusiken ska smälta samman med resten av ljudbilden i filmen, såsom dialog, atmosfärljud och i vissa fall redan välkända låtar.

2_1800x1300.jpg

 

Dialogen är svårast – och roligast

I vissa produktioner involveras Jacob Groth redan när de första manus-sidorna ligger klara. I andra rycks han in i sista stund för att rädda en produktion för att man på de nästintill klara avsnitten inser att musiken haltar. Oavsett vilken situation det rör sig om är hans ambition alltid densamma:

”Det ska finnas en transparens i musiken som gör att den blir komplett först i kombination med bilderna. Du får inte göra musiken alltför komplett, för då lägger den sig som en fernissa över duken”, förklarar han och lyfter fram dialogen som det svåraste – och roligaste – att skriva till:

”Om du har en bild av en man som stilla rider iväg mot solnedgången så finns det gott om utrymme för dig som kompositör. Men ofta är det mest spännande att få väva sig in och ut ur dialogen. Om man hör bra filmmusik kan man tänka: Var är melodin? Det beror på att kompositören lämnat utrymme för orden så att musiken fungerar som ett ackompanjemang. Instrument som oboe och mjuk elgitarr funkar bra i det sammanhanget eftersom de placerar sig bra gentemot människorösten. Du skulle aldrig, om det inte var för att medvetet uppnå en viss effekt, använda en kazoo eller ett munspel.”

 

Först se, sedan lyssna

Sedan finns det en mängd oskrivna regler för vad som fungerar och vad som inte fungerar. Ett annat exempel är att en virveltrumma alltid kommer väl till pass om tempot i berättelsen skall öka. Eller att djupa blåsinstrument är en genväg till att förvarna om att undergången är nära – något man hör en del av i de populära Marvel-filmerna. Men man ska inte luras att tro att Jacob Groth känner sig begränsad av filmernas konventioner.

”Jag arbetar som kompromisslös konstnär med otroligt stor frihet. I mina ögon skulle tvångströjan sitta mycket stramare om jag komponerade enligt de konventioner som gäller inom rock eller pop. Inom filmmusik är allt tillåtet så länge det passar ihop med bilderna, och jag har gjort filmmusik där jag experimenterat med gitarr i en scen och varm Grieg-inspirerad klassisk musik i nästa. Så länge musiken bidrar till filmens symbios av sinnesintryck är allt tillåtet”, säger han.

3_1800x1300.jpg

 

Just symbiosen är anledningen till att Jacob Groth hellre ser att folk lämnar biografen och säger ’vilken historia!’ snarare än ’vilken musik!’ Å andra sidan uppskattar han om någon filmmusik som kan existera i sin egen rätt – och han har upptäckt att allt fler delar hans passion. Han rekommenderar ett särskilt sätt att närma sig den här musikformen:

”Om man vill ta sig an ett soundtrack rekommenderar jag att man först går på bio och ser filmen på filmens premisser, utan att lägga märke till musiken. Därefter kan man antingen gå på bio igen och lyssna extra noga till musiken eller bara lyssna på musiken för sig själv. Då kommer många att uppleva att man ser bilder från filmen framför sig, samtidigt som man skapar egna, nya bilder säger han, och konstaterar:

”Det är något som bra filmmusik kan göra: Både bidra till filmens berättelse och vara en självständig musikalisk berättelse.”

 

Tre soundtrack du bör lyssna på enligt Jacob Groth

Blade Runner (Vangelis, 1982)
Här hittar du en sällsynt stark symbios mellan en visuellt imponerande framtidsvision och musik skapad med synthar. Jag tror inte många funderade närmare på det när de såg filmen, eftersom de blev helt uppslukade av den. Men musiken skapar enormt många bilder när man lyssnar på bara den.

Twin Peaks (Angelo Badalamenti, 1990)
Det är musik nästan hela tiden, och det låter som en suggestiv jazztrio, doppad gammal rock’n’roll. Trummor spelade med vispar, kontrabas och ett sparsamt spelat elpiano. Det fungerade sinnessjukt bra som stöd för den vackra, undertryckta ungdomserotik som den serien ångade av.

Westworld (Ramin Djawadi, 2016)
Mer än någonsin tidigare väljer vi i dag vad vi vill titta på. Därför har introt blivit viktigt, eftersom det snabbt ska förbereda publiken på vad som är att vänta. Där är ’Westworld’ en kul serie, för den spelar på det och skapar en väldigt konkret koppling mellan ljud och bild. Det är raffinerat och man sugs in i seriens värld.

… men kolla också in: Bernard Herrmanns musik till Alfred Hitchcocks filmer, Nino Rotas musik till Federico Fellinis filmer, Hans Zimmers musik till ’Gladiator’ och Stanley Myers gitarrkomposition ’Cavatina’, som används i ’The Deer Hunter’.